Edebo

Släkten Montelius äldsta historia är i hög grad knuten till den lilla församlingen Edebo i Roslagen, några mil norr om Stockholm, 139 kvadratkilometer utmed Skeboån och Edeboviken. Kyrkan uppfördes i slutet av 1400-talet och är bekant för sina målningar, figurmålningar med motiv ur "Biblia pauperum". Dessa var emellertid under lång tid överkalkade, och restaurerades först 1911-13.

Edebo församling var inte stor. 1800 hade man 1622 invånare på 160 kvadratkilometer. Där fanns godset Ronöholm, som ägdes av greve Jacob Gustaf Oxenstierna, och Lundås, som ägdes av hovjunkaren Braunerhielm. Kommerserådet Arfvedsson var också godsägare på trakten.
Edebo låg på sexton- och sjuttonhundratalet ingalunda i någon avkrok utan nära stora färdevägen till Finland, som gick över Grisslehamn. Detta mycket strategiska läge hade ibland ganska obehagliga konsekvenser för invånarna, som vi snart ska se.

Släkten Montelius anknytning till Edebo är äldre än själva familjenamnet, och den sträcker sig längre fram i tiden än den i och för sig långa period (1704-1816), då först Johan Montelius och sedan efter ett kort mellanspel sonen Augustin Montelius var församlingens herdar. Deras porträtt pryder fortfarande kyrkans sakristia. Mellan fadern och sonen hänger ett krucifix, som tillhört Knut Johan Montelius (1852-1923). Och, som sagt, Edeboanknytningen går längre tillbaka ändå.

Släktens stamfader efterträdde nämligen sin svärfar på kyrkoherdeposten. Denne hette Pehr Hörner och blev kyrkoherde i Edebo 13/7 1703. Först svärsonen och sedan med ett kort mellanspel dottersonen efterträdde honom alltså, och efter sexton års mellanspel kom ännu en ättling på kyrkoherdeposten, nämligen Johan Nordling, som residerade i prästgården 1832-1866. Kyrkoherdeskapet i Edebo var alltså nästintill ärftligt i släkten från 1703 till 1866.

Men anknytningen till Edebo stannar inte med detta. Komministern där 1811-1820, Jonas Naetzell, blev svärfar till en annan Augustin Montelius (1808-1888), och kan således också räknas till släkten.

För övrigt var det inte bara prästerna som bodde i Edebo. Prästgården förblev under lång tid ett centrum för hela släkten, och flera släktmedlemmar bodde långa tider i Edebo. Det är därför rimligt att tala om släktens äldre historia som Edebotiden, även om det också var en tradition i släkten att ibland bege sig långt därifrån, understundom mycket långt bort i världen.

Den förste av våra förfäder som skötte Edebo församling var alltså Pehr Hörner. Han var son till en vågmästare i Gävle, som hette Peder Nilsson Hörn. Som barn påstod sig Pehr ha blivit förd till Blåkulla, där han blev gift två gånger och där han också såg kyrkoherden döpa barn. Detta medförde att fadern Peder blev exkommunicerad såsom uppstudsig och ond församlingsmedlem. Ändå tycks inte Pehrs egen kyrkliga karriär ha skadats av det ungdomliga angiveriet. Han blev nämligen först präst i Stockholm och senare regementspräst. Kyrkoherde i Edebo blev han alltså 1703. Enligt herdaminnet hade han lyckats rusta upp sin prästgård så förträffligt "at ingen prästegårdsbyggnad i Roslagen deremot swara kunde". Men så drabbade det stora kriget även det svenska kärnlandet. Hela det stora svenska Östersjöväldet hade redan fallit, när en rysk flottstyrka invaderade Roslagen 1719. Tsar Peters avsikt var att, nu när den omedgörlige Karl XII dött, tvinga den svenska regeringen till fred. Det skulle åstadkommas genom att terrorisera det svenska väldets kärnland, och det kom att gå ut över Roslagen, som ju låg nära huvudstaden. Hela Edebo socken brändes ner, inklusive prästgården. Prästens egendomar skövlades och han själv togs till fånga. Detta skedde den 15 juli, just då kyrkoherden försökte föra undan fyra lass av sin bästa egendom.

Kyrkan klarade sig trots allt. Det lär ha berott på att den fångne kyrkoherden gjorde en insats för bygden. När han förhördes lyckades han nämligen inbilla fienden att starka svenska trupper skulle vara på antågande, varpå invasionsstyrkorna avstod från att bränna ner kyrkan och gav sig av för att bränna ner någon annan kyrka i stället.

Hörner och hans hustru Elisabeth Tibelia hade tio barn, och när Elisabeth dog 30/1 1766 hade hon redan 75 avkomlingar, barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Pehr Hörner överlevde inte länge den fientliga invasionen. Han dog 1721, medan flera av barnen ännu var små. Det framgår inte direkt av de källor jag har sett på vilket sätt de blev försörjda, men det ligger nära till hands att anta att efterträdaren, Johan Montelius, fick ta hand om i varje fall de små, när han gifte sig med den artonåriga storasystern. Det var ett vanligt system att nya ämbetsmän skulle "konservera änkan" till företrädaren, en praktisk form av änke- och efterlevandepension. Johan föredrog kanske den artonåriga dottern. Familjen fick han sannolikt ta hand om ändå.

Våra förfäders och släktingars Edeboanknytning: