Johan Montelius (1683 - 1768)

Den vördnadsvärde prästmannen på denna bild är vår släkts stamfar, Johan Montelius. Det är en detalj av en oljemålning, som finns i Edebo kyrka, där han en gång var kyrkoherde.

Han föddes till en dramatisk tid, den 13 januari 1683. Karl XI hade just gjort sig enväldig, och den stora reduktionen var i full gång. Denna drabbade med tiden inte bara adelsgodsen, också välbeställda bönder som Johans föräldrar kunde komma i farozonen. Emellertid kan inte Hans Månsson och hans hustru Kari Ersdotter ha hört till förlorarna. Måhända kunde de bevisa att deras gård varit deras egen med laga rätt sedan urminnes tider, och på intet sätt kunde misstänkas för att någonsin ha varit statsegendom, för annars...

Den väldiga ekonomiska och sociala revolution, som den stora reduktionen innebar, medförde, eller bidrog i alla fall till svår hungersnöd på många håll i riket, så det var säkert inte lätt för vanliga bondsöner att börja studera. Och Hans Månson hade minst två, som gick den lärda banan. Båda tog de namnet Montelius. Erik var den äldre, Johan den yngre. Kanske var sönerna ovanligt klipska, kanske hade de tur, kanske hade familjen inflytelserika gynnare. Vi vet inte. Enligt en "Levernes beskrivning" i Uppsala ärkestifts tidning från 14 juni 1782 visade Johan i sina barnaår mycken håg för studier.

Hans föräldrar, av "ärligt och kristeligt bondefolk" enligt samma källa, bodde i Holmbro by, Skogs-Tibble socken i Uppsala län, så det var inte alltför långt till Uppsala skola där den begåvade telningen fick gå. Den femtonårige skolpojken måste väl vintern 1697 med en viss förundran ha nåtts av budskapet att den jämnårige nye konungen förklarats myndig och blivit Sveriges enväldige härskare.

Själv fick vår stamfader nöja sig med att ta studenten år 1704, men det var som sagt vackert så. Under tiden drog Karl XII segrande fram genom Sachsen och Polen till samtidens såväl som eftervärldens beundran. Men ju längre den unge Johan kom med sina studier, dess sämre gick det för hans konung. Efter det katastrofala slaget vid Poltava 1709 hamnade konungen i Turkiet, medan Uppsalastudenten (1712) under Olof Celsius disputerade de lingua sancta (det heliga språket) pro gradu (för att komma in vid en fakultet). När han under Upmark (1715) framgångsrikt försvarade uppsatsen de foedere justitiae et clementiae (om rättvisans och mildhetens förbund), försvarade hans monark med mindre lycka den allra sista resten av det svenska väldet på andra sidan Östersjön, den tyska staden Stralsund.

Året därpå tvangs krigarkonungen retirera till Skåne, varifrån han den 3 februari fann sig föranlåten att utfärda en förordning om att nu även djäknar borde utskrivas till krigstjänst, i synnerhet om de legat alltför länge och latat sig vid läroanstalterna. Vid den tiden var det inte så få svenskar som tyckte att det snart kunde vara färdigkrigat. Måhända var det inte någon tillfällighet att Johan Montelius just det året valde att fortsätta sina studier utomlands. Det stipendium som han fick kom i varje fall lägligt. Uppenbarligen hade han goda förbindelser. I en skinnbunden bok som han förde med sig, och som finns bevarad, samlade han autografer med lärda sentenser från framstående män som han träffade. Boken finns bevarad, originalet hos Lars Montelius i Linköping, och denne har helt nyligen sett till att få texterna översatta från de språk, mestadels latin, som de skrivits på. Vi har genom autografboken inte bara en klar bild över Johans resrutt, utan vi kan också få ut en del andra intressanta slutsatser och hypoteser.

I boken finns antecknat vilka som ärvt den under århundradenas gång. och där finns inför resan välgångsönskningar från gräddan av den tidens lärda etablissemang.

Förutom stipendiet fick Johan arbete som praeceptor, d.v.s. lärare, åt den unge adelsmannen Ernst Wilhelm Cronström. Denne var son till svensken Isaak Cronström, som sedan länge var i holländsk tjänst. Han var nu överste och kommendant på fästningen Hertogenbusch. Med tiden avancerade han till general och tjänstgjorde t.o.m. en kort tid som holländsk överbefälhavare.

Tack vare den ovannämnda autografboken kan vi ganska väl följa Johans och hans unge elevs studieresa genom Europa. Först gick färden till universitetet i Giessen, som låg i Hessen. Det var ett lutheranskt universitet, vilket naturligtvis var viktigt för svenska studenter, men det är också intressant att de här befann sig på markgreven av Hessens domäner. Dennes son och efterföljare skulle nämligen så småningom komma att efterträda Karl XII på Sveriges tron, och bland dennes första regeringsåtgärder var att upphöja överste Cronström till friherreligt stånd. Cronströms hela karriär försiggick i Holland, men där hade Fredrik också vistats länge, innan han gifte in sig i svenska kungahuset. Det är alltså rimligt att anta att general Cronström och därmed kanske hans barns huslärare hörde till dem som Fredrik sedermera ansåg sig kunna räkna på, så mycket mer som Cronström och han också var gamla stridskamrater sedan ungdomen. Det kanske är värt att nämna att en av dem som velat skriva sin autograf i vår Johans bok, när han reste utomlands, censorn Johan Upmarck, av samma konung så gott som genast adlades och blev Johan Rosenadler. Det verkar som att vår stamfar hade varit förtänksam nog att hålla sig till rätt personer.

Johan Montelius tog farväl av sina vänner och gynnare i Uppsala den 13 februari 1716, alltså tio dagar efter Karl XIIs akademiska mobiliseringsdekret. Den 16 juli befann han sig i Amsterdam. Hans unge elev bodde förstås i Nederländerna, och han skulle ju ha honom med sig. Han skrev in sig på universitet i Giessen den 30e september och stannade där i varje fall fram till januari 1717. Teologie professorn J.H. Maius betecknar honom där som sin elev med lysande förståndsgåvor och hög dygd. Även för teologen J.B. Rüdiger var han en "vän och högt skattad elev". Flera andra teologer skriver också uppskattande ord i hans bok, men även t.ex. professorn i vältalighet och poesi M.N. Kortholt betecknar honom som en "på grund av sin dygd och lärdom högt uppskattad vän".

Första halvåret 1717 tycks Montelius och hans elev ha gjort kortare besök på olika lärdomsställen i Tyskland

Den 31 juli skrev Johan in sig vid universitetet i Altdorf, som ligger strax utanför Nürnberg. Han var framme i den fria riksstaden redan den 26e. Där lyckönskar honom teologen J. Wülferius, som antecknar att Johan "står i begrepp att hälsa främmande länder, värmda av en annan sol." Wülferius var professor inte bara i kyrkohistoria utan även i "politik", så man kanske kan misstänka att den "andra solen" inte syftar på sydligare breddgrader utan på Frankrikes "Kung Sol", alltså Ludvig XIV. Denne var visserligen nu död sedan två år tillbaka, men professorn ansåg kanske att hans värme höll i sig. I varje fall var det till Frankrike Johan kom så småningom.

Att Johan fann sin ambulerande tillvaro en smula jobbig kan man kanske sluta sig till av att historieprofessorn J.C. Neu i Tübingen med sitt inlägg 29 september uppmanar honom: "Härda ut och spara er för större uppgifter!"

Den 4e februari 1718 hade Johan och hans elev ankommit till Paris. Där var generalens bror Daniel Cronström svensk envoyé. Unge Cronström och hans lärare Johan Montelius stannade där i varje fall till senare delen av maj, och där fick han bl.a. ett bidrag på arabiska i sin bok . De sista anteckningarna där är gjorda av två svenskar, Laurentius Arnell och baron Georg Ludvig Frisendorff.

Arnell väljer att citera Psaltaren 64:11 på hebreiska. Det citatet blir betydligt mera upplysande om man går tillbaka till hela 64e psalmen. Det har nämligen rubriken "Bön om beskärm mot fiender" och handlar om farliga fienders försåt. Den elfte versen är den sista och går ut på att de rättfärdiga dock har Gud på sin sida. Nog verkar det som att Johan på ett eller annat sätt kände sig hotad. Arnell fortsätter, på latin:

"Lars Arnell från Stockholm ber ur djupet av sitt hjärta med dessa ord, till tecken på en vänskap som här i Paris har fördjupats på ett enastående sätt, om att bli ihågkommen av den lysande herr landsmannen, magistern och mycket hedrade vännen Johan Montelius, som står i begrepp att lämna Paris, samt om lycklig framgång i allt och om en i sinom tid lycklig hemkomst till fäderneslandet, vilket han själv åstundar."

Den som är riktigt spekulativt och konspirativt lagd kan kanske rent av lägga märke till det citerade kapitlets åttonde och nionde verser, som följer på uppräkningen av alla de lömska fiendernas ränker:

"Då skjuter Gud dem; plötsligt sårar dem hans pil. De bringas på fall och få straff ..."

Med tanke på att detta skrevs av en dokumenterad fiende till krigspolitik bara ett halvår innan någon sköt krigarkungen, och Fredrik av Hessens anhängare straffade kungens mäktige minister Görtz med döden, så handlar det kanske inte bara om fromma bibliska önskningar? Vem vet?

Arnell återkom också mycket riktigt till Sverige, blev kyrkoherde och riksdagsman, och som sådan rätt prominent. Han utmärkte sig för sitt energiska motstånd mot hattarnas äventyrliga politik. Om han var så nära vän till Johan Montelius som hans inlägg utvisar, kan man kanske därav dra slutsatsen att Johans politiska sympatier kom att ligga åt mössornas håll? Det var för all del fallet med de flesta i prästeståndet.

I Paris arbetade Arnell som privatsekreterare åt svenske sändebudet Daniel Cronström, och han hade kommit till Frankrike som informator åt en ung Cronström, kanske samme som sedan blev Johans elev. På det religiösa planet utmärkte han sig för sina strängt ortodoxa synpunkter. Han var t.ex. motståndare till varje som helst uppmjukning av det strikta konventikelplakatet. Kanske vännen Johan delade hans inställning även på denna punkt?

Vad Daniel Cronström beträffar verkar även hans ställningstagande till Karl XII respektive Fredrik I helt klar. Han lyckönskade nämligen Fredriks far lantgreven av Hessen med anledning av Karl XIIs död, vilket han fann borde innebära att Sverige nu borde betraktas som hessenska ättens egendom.

Efter Arnells anteckning, då alltså Johan tänker lämna Paris, finns ingenting förrän den 29 oktober. Då befinner sig Johan på general Cronströms gård Nemelaer i Holland, där den unge Cronström tackar sin praeceptor. Via Utrecht reser Johan så till Hamburg. Där befinner han sig, när den jämnårige konungen av Sverige slutar sitt liv med en mystisk kula i huvudet den 30 november. Vår Johan däremot har fortfarande ett långt liv framför sig. Fredrik och hans anhängare ser alltså genast till att Karl XIIs mäktige minister Görtz häktas och sedermera avrättas. Johan återvänder till Sverige, Fredrik blir först prinsgemål och sedan kung, varpå Johans arbetsgivare blir friherre och han själv på kunglig fullmakt kyrkoherde i Edebo den 30 mars 1722.

Det bör emellertid påpekas att den hessenska ättens triumf inte blev tillnärmelsevis så fullständig som Fredrik och hans anhängare hoppats. Visserligen besegrades konkurrenten i tronföljdsfrågan, den holsteinske hertigen, åtminstone tills vidare, men de verkliga segrarna blev de kretsar som önskade sätta stopp för kungligt envälde över huvud taget. Kung Fredrik fick nöja sig med att spela en andraplansroll i förhållande till riksdagen och dess utskott. Därför kunde han inte belöna sina anhängare i den utsträckning han kanske hade önskat. Johans f.d. arbetsgivare Isaac Cronström upphöjdes visserligen till friherre och återvände till Sverige med sin son, Johans f.d. elev, men de tycks inte ha bedömt karriärmöjligheterna i Sverige som goda nog utan återvände ganska snart till Nederländerna.

Det Sverige som Johan återvände till var både sargat och stympat, och pastoratet var ju också illa åtgånget, en färsk krigsskådeplats. Det var dessutom sannolikt en uttalad eller underförstådd förutsättning för det nya jobbet att han tog hand om företrädarens familj. Med tanke på bruket att "konservera änkan" är det intressant att Johan, som vid det här laget var 40 år föredrog att gifta sig med den artonåriga dottern, Greta Beata, snarare än med änkan, som var född 1679, och således fyra år äldre än Johan själv.

En av de unga svågrarna hette också Johan. Han var då Montelius tillträdde elva år gammal, men med tiden blev han en känd målare, som bl.a. fick flera beställningar från det danska hovet. Det anses att han har målat det porträtt som vi har återgett här.

Johan nöjde sig inte med den familj som han sålunda troligen fick på köpet. Den unga hustrun hann ge honom inte mindre än tio egna barn, av vilka nio uppnådde vuxen ålder, och trots den stora åldersskillnaden överlevde han henne faktiskt. Hon dog 1765 vid 61 års ålder.

Johan var nu alltså herde över Edebo, som man sa på den tiden, men han blev inte prästvigd förrän 9 juni och tjänsten tillträddes året därpå, 1723.

"Opponens på prästmötet 1725" står det i "herdaminnet" över honom. Ur detta kan man vidare citera följande, översatt till modern svenska:

Han brukade efter slutad gudstjänst kalla fram några personer till koret och förhöra dem om den predikan han nyss hållit. Med den åtgärden ansåg han sig kunna få mera uppmärksamhet till sina predikningar, så mycket mer som ingen på förhand visste vilka som skulle komma att förhöras. Detta ogillades av konsistoriet, som år 1737 påbjöd att hela församlingen skulle förhöras på en gång. Lars Montelius har nyligen (2001) i Uppsala domkapitels protokoll funnit herdaminnets källa till denna uppgift. Det visar sig att Johan år 1736 sänt in ett memorial till domkapitlet med förfrågan om saken, men inte fått medhåll.

År 1742 anhöll Johan om att få bli "Hon.Prost", vilket väl betyder honorärprost. Detta skulle uppenbarligen ha inneburit högre inkomster, eftersom konsistoriet avslog hans begäran med hänvisning till ärkestiftets dåliga ekonomi vid den tiden. Sverige befann sig nämligen återigen i krig, och det hade väl sina effekter.

Visserligen hade återhämtningen efter det Stora Nordiska kriget gått fortare och bättre än någon kunnat hoppas, men knappt hade den ekonomiska situationen ljusnat igen, så kastade den äventyrliga nya hattregeringen in landet i ett nytt misslyckat krig mot Ryssland (1741-43). Denna gång hamnade Sverige i en betänkligt beroende ställning. För en tid tvingades man acceptera ryska soldater i landet, och återigen, liksom tidigare under Karl XIIs krig, drabbades just Edebo. Från år 1744 berättas att komministern, som sedermera efterträdde Montelius som kyrkoherde, blev illa hanterad av de ovälkomna gästerna och fick anhålla om skadestånd.

När nu Montelius inte fick sin prosttitel, så vägrade han i gengäld i de flesta fall att lyda vice prosten Beckman, som var hans överordnade, och över detta uttryckte konsistoriet samma år sitt stora missnöje. Johan återkom emellertid flera gånger med sin ansökan, och till slut, år 1746, förklarade sig konsistoriet villigt att tilldela honom prosttiteln, på villkor att han åtog sig att presidera vid prästmötet. När han nu fått titeln, anhöll han 1748 att få behålla prostetunnan för sin församling, men konsistoriet menade att denna skatteintäkt rätteligen skulle tillkomma prosten Beckman. Deras beslut i ärendet blev att, om nu inte prosten Montelius behagade finna sig i detta, så kunde han gärna lämna tillbaka prostfullmakten. Det skulle konsistoriet ingalunda ha något emot. Vidare påpekades att han inte fick undandra sig att presidera vid kontraktets (prostområdets) Collegio Disputatorio, d.v.s. prästerliga sammanträden.

År 1749 instämdes han till tinget med anledning av att flera personer i hans hushåll, än vad som deklarerats, begagnade sig av puder, och för vilket man enligt lag kunde bötfällas. Man hade nämligen på den tiden en hel del överflödsförordningar för att reglera vad man betraktade som för rikets ekonomi skadlig lyxkonsumtion. Bl.a. var man skyldig att deklarera hur många i familjen som brukade puder, något som kunde förekomma bland såväl män som kvinnor. Målet behandlades vid två rättegångar, 19 juni och 17 oktober, eftersom ett betydelsefullt vittne uteblivit vid det första tillfället. Montelius hade blivit instämd av en länsman Sandmark, som ville åberopa vittnen som sett monteliuska familjemedlemmar pudrade i kyrkan. Johan Montelius menade däremot att han var utsatt för ständig förföljelse från länsmannens sida, och att detta bara var ett nytt exempel på saken. Egentligen var det ingen i hans hushåll som brukade puder, men vid deklarationen hade han ändå skrivit två, detta nämligen av omtanke om statens finanser. Den fientligt sinnade länsmannen lyckades dock inte bevisa sin anklagelse, utan Montelius frikändes. Uppgiften i herdaminnet att han skulle blivit fälld är således felaktig, vilket f.d. chefsrådmannen Lars Montelius, som efterforskat rättegångsprotokollen, nyligen kunnat fastslå. Avskrifter av dessa finns nu i hans (och i min) ägo och utgör en intressant och rätt roande läsning.

Åren 1749 och 1750 försummade han två tingspredikningar, och till råga på allt försökte han ursäkta detta med falska intyganden. Fusk med sjukskrivningen, får man väl anta, ett knep som säkert inte varit begränsat till våra dagar. Fusket kostade skjortan på den tiden, när det upptäcktes, för konsistoriet dömde honom år 1750 till att förlora halva årsinkomsten, till förmån för Uppsala hospital. Herr prosten överklagade, och i hovrätten kom han undan med 50 daler s:mt.

Den Monteliuska släktens stamfader kunde tydligen vara en rätt besvärlig herre att ha att göra med, när han inte fick som han ville, en egenskap som möjligen kan ha gått i arv till ett eller annat ättelägg.

Inte heller gillade han att besvära sig i onödan. Bevarade protokoll nämner t.ex. ingenting om att Johan Montelius skulle ha varit ordförande på några möten, så som han var ålagd. Även i detta fall kan väl en och annan av hans sentida avkomlingar hålla med om att det finns roligare saker att ta sig för än att sitta på möten. Vid ett tillfälle (1736) såg sig prosten dock nödsakad att ge sig ut till Singö på inspektion, varvid han till domkapitlet inrapporterar följande, nämligen att den ...

- ... anbefallte besichtningen den 9 December, på en ganska obeqwäm tid och med största äfwentyr att komma både dit och derifrån, för sig gått.

Naturligtvis var det inte så alldeles enkelt på den tiden att ta sig ut till Roslagens öar, allra minst vintertid när isarna var osäkra.

Carl Montelius (1881 - 1954), som förtjänstfullt ställt samman en hel del av de uppgifter vi har om Johan, vill inte gärna acceptera att den "griniga" beskrivningen av vår förfader i herdaminnet skulle vara hela sanningen. Han citerar som kontrast hela levnadsbeskrivningen ur ärkestiftets tidning, nämligen:

- Han var vördad och älskad af alla som kände honom för sin lärdom och lätta umgängesgåfvor. Han ägde en stark kroppsställning och ett gladt och muntert sinnelag, så att han hant till en hög ålder utan någon särdeles anstöt af ålderdomssvagheter, ty han skötte sitt ämbete och sitt hushold ända till sista året, då hans mage blef så förslappad att maten ej kunde smälta, hvilket lade grunden till hans död, som timade den 12 augusti 1768.

Carl Montelius menar också, att om församlingen hade tyckt lika illa om Johan som konsistorium tydligen gjorde, så hade man väl inte hängt hans porträtt i sakristian, där det hänger än i dag. Å andra sidan var det väl inte alla kyrkoherdar som råkade ha en erkänd porträttmålare i släkten. Porträttet är faktiskt av hög kvalitet och pryder redan av det skälet sin plats i kyrkan.

Johan uppnådde verkligen en rätt aktningsvärd ålder även med moderna mått mätt, 86 år. Han blev mer än dubbelt så gammal som krigarkonungen Karl XII och han överlevde även Fredrik I, som ändå regerade ovanligt länge. Johans tid som kyrkoherde sammanfaller nästan helt med den period i Sveriges historia som kallas frihetstiden, men hur han stod till den periodens stora partier, hattarna och mössorna, det vet vi dessvärre ingenting om med säkerhet, utom att alltså mösspolitikern Lars Arnell åtminstone under Paristiden räknade honom som en mycket nära vän.

Beskaffenheten hos den prästgård, som Johan disponerade och lämnade i arv till sin efterträdare, kan rätt detaljerat studeras i Frösåkers häradsrätts protokoll, som Lars Montelius tagit fram (2001). Facsimil och utskrift av det protokollet finns såväl hos honom som hos mig.

Johan hade tio barn, men endast sonen Augustin, som också kom att efterträda honom som kyrkoherde i Edebo, har fört namnet vidare till våra dagar.

Denna text utgör ett något förkortat utdrag ur mitt manuskript "Släkten Montelius", som ständigt växande finns på min hårddisk.

Bo Montelius, Johans sonsons sonsons sonson.